Kunde väl aldrig tro att jag skulle gråta ögonen ur mig när jag lämnade det här stället.
Så kom den där dagen, den dagen vi skulle lämna vårt fruktpackeri och lantliv i Mooroopna. Den dagen vi skulle lämna vår lilla sjö och grillplatsen, bingokvällar och tanter och farbröder, filmkvällar, tidiga morgnar med minibuss, sena kvällar och solnedgångar, irländare och britter och asiater som vi kommit att tycka om mer än vi trodde var möjligt. Och det känns så vemodigt så ni anar inte. Jag kommer till och med att sakna skrikiga, gapiga, jobbiga Serena som visade sig ha ett hjärta till slut. Och vi packade våra grejer, vi köpte varsin sista bakelset på bageriet, vi köpte kort till de vi skulle lämna, vi köpte pommes frittes för sista gången på take awayshopen mittemot. Vi gick genom korridorerna en sista gång, vi sade farväl till tvrummet och våra vänner. Det var inte förrän taxin började rulla mot tågstationen som vi bröt ihop. Jag grät som ett barn och trodde att mitt hjärta skulle brista. De andra tjejerna såg på oss som att vi var dumma i huvudet, men jag och Caroline bara grät och grät.
Så nu sitter vi här, två tysta 20-åringar, torra i halsen och med intorkade tårar på kinderna. Tåget rullar vidare mot Melbourne och vi kan inte låta bli att fascineras över hur vackert det är med solnedgångar, åskmoln, regnbågar och böljande kullar.
Men oj vad jag kommer sakna Mooroopna.
Du är inte 20 år, annars var det fint.
