julia.

Hallå eller! Hur har ni det i slaskiga Sverige? Mars är ju här nu. Sämsta månaden möjligt att vara i Sverige, om jag inte minns helt fel..? Själv är jag just nu i världens mysigaste lilla stad, som har svensk-sommarväder. Det ser till och med ut som svensk sommar. Jag tittar just nu ut genom fönstret på vandrarhemmet och ser solens gula ljus mot grönt gräs och lummiga träd, och hade jag inte vetat att jag var i Australien i mars hade jag kunnat svära på att jag var i Sverige i juli. Underbart.

Mooropnma heter alltså staden vi har kommit till, vilken metropol, ni anar inte. Googla vettja. De har i en större gata. En. Och en fin damm. Och en massa gräsmattor, grillplats, bageri med färska bakelser och bröd, små secondhandaffärer, hotellbarer, och en massa massa gamla tanter och farbröder. Jag och Carro älskar det. Luften är fylld av fågelkvitter och lukten av gräs och sommar. Luften är varm och behaglig och himlen är blå. Vi har spenderat vår lediga tid med att ligga under ett träd i värmen, gå runt i "stan", äta picknick, grilla, spela bingo, till och med varit i kyrkan en söndag. Och träffat så många trevliga gamlingar så ni anar inte. Det är världens sötaste lilla skitstad det här, och jag älskar det. Vandrarhemmet vi bor på är också mysigt, köket är väl lite ofräsch och grejen är att av de 60 personerna som bor här är ungefär 55 asiater. I princip allihopa alltså. Det gör inte mig något, förutom när man stöter på dem i köket och man står där med sina rostmackor utan smör med ägg och ser de stå och hacka lök och kål och fläsk och koka ris i alla olika färger, med sallader och såser och fan vet. De lagar så mycket god mat och jag förstår inte hur de kan vara så duktiga allihopa. Så fantasifulla och tålmodiga. En kille hade köpt två stycken blåa KRABBOR som han stor och lagar någon soppa på. Va? Vem gör något sånt när man bor på vandrarhem? Själv gör jag havregrynsgröt och pasta med krossade tomater. Och känner mig som ett fån.

Så nu bor vi alltsa här i Mooroopna, och jag trivs bra. Stället har sin charm men klart det finns minus här också. Serena som är manager på hostlet är ca 1,50 cm lång, med ett ansikte som fårats av för mycket sol och cigaretter, även rösten har blivit förstörd av dessa cancerpinnar MEN det hindrar henne inte från att skrika och gorma 24-7. Finns det någonting hon gillar mer än att skrika så är det att svära. Kombon är svårslagen. Det är också tråkigt att alla affärer stänger innan jag är hemma från jobbet och att det inte går några bussar till staden på söndagarna då jag är ledig, men det här är ingenting i jämförelse med mitt senast uppkomna problem. En av de två asiatiska grannarna vi har i vårat rum har nämligen ålagt sig med en av de mest ocharmiga åkommorna jag kan tänka mig. Hon snarkar. Ni som känner mig vet att det är ytterst få saker i världen jag avskyr högre än snarkningar. Krig. Cancer. Barnamördare. Listan är kort. Inte heller är det några gulliga grisaktiga små snarkningarn hon dras med, nej nej, tjejen lyfter timmerstockar med sitt oljud. Jag vill bara sätta min knytnäve rakt mellan hennes ögon där hon ligger och totalförstör min sömn. Har jag berättat att jag inte direkt är bortskämd med sömn heller? Klockan ringer 05.30 på mina jobbdagar, och när jag då vill lägga mig tidigt på lediga kvällar kan jag inte sova på grund av hennes fruktansvärda oljud. Vad ska jag göra? Byta rum? Stå ut och helt enkelt vänta med att lägga mig tills hon slutat snarka? Riskera fängelse när de hittar hennes kropp nergrävd på fältet bakom hostlet?

Råd mig. Snälla.

Anyways, Mooroopna är fint och vi trivs faktiskt helt okej. Stå ut därhemma. Vi kommer snart.