julia.

Idag såg jag månen gå upp för första gången.

Jag gick på en promenad längs strandkanten efter solnedgången. Det var så fint så jag önskar att ni hade varit där. Korten blev inte bra och jag bara önskar att jag kunde beskriva för er så att ni förstod. Att ni kunde höra  fraset av vågorna när de drar över havet och se hur det böljar i blått och turkos. Känna den ljumna luften mot huden och den mjuka, finkorniga sanden under fötterna. Se den långa stranden breda ut sig till höger och vänster om ett ändlöst hav. Njuta av den behagligt svala känslan av vattnet som slår upp över benen och stranden. Och sen se den stora orangea månen stiga över horistonten. (Smörigt frågetecken)

Jag är tillbaka i Surfers Paradise på obestämd tid.

Det var en gång en flicka i ett stort och okänt land

Hon gick alldeles ensam och allena på en strand.

Sen som av en blixt från en stjärnklar himmel blå

Så stötte hon ihop med två snälla flickor små

Av detta korta möte flickan nya vänner fann

Det visade sig att de tre var gjorda för varann

Så flyttade då dessa tre till samma lägenhet

Och vad de hittade på där, är det bara de som vet

Storstadslivet lockade med bus och lek var natt

Inte sällan var det som de vek sig utav skratt

Stränder och affärer hann de också med en del

För sol och bad och shopping kan väl aldrig sitta fel

Sen reste de på äventyr och tiden gick för fort

Men upptäckt Australien, det har de faktiskt gjort

Nu är det dags att skiljas, tursamt nog ej för gott

För livslång vänskap är det de tre vännerna har fått

Som avslutning på dikten vill jag härmed salutera

Två tjejer som gjort tiden här värt mycket mycket mera

Min resa i det här landet var nog aldrig så fin

Som när jag var tillsammans med Johanna och Caroline.

.. var jag på i förrgår! Jag dog av lycka för jag fick mata och klappa en massa djur. Ska lägga upp mer bilder snart. Nu är vi i Brisbane och bor på ett nice hostel, vi ska se film och imorgon åker vi vidare till Surfers Paradise. Jag hoppas på bra väder för jag har inte solat på över en månad. Ses!

Så kom den där dagen, den dagen vi skulle lämna vårt fruktpackeri och lantliv i Mooroopna. Den dagen vi skulle lämna vår lilla sjö och grillplatsen, bingokvällar och tanter och farbröder, filmkvällar, tidiga morgnar med minibuss, sena kvällar och solnedgångar, irländare och britter och asiater som vi kommit att tycka om mer än vi trodde var möjligt. Och det känns så vemodigt så ni anar inte. Jag kommer till och med att sakna skrikiga, gapiga, jobbiga Serena som visade sig ha ett hjärta till slut. Och vi packade våra grejer, vi köpte varsin sista bakelset på bageriet, vi köpte kort till de vi skulle lämna, vi köpte pommes frittes för sista gången på take awayshopen mittemot. Vi gick genom korridorerna en sista gång, vi sade farväl till tvrummet och våra vänner. Det var inte förrän taxin började rulla mot tågstationen som vi bröt ihop. Jag grät som ett barn och trodde att mitt hjärta skulle brista. De andra tjejerna såg på oss som att vi var dumma i huvudet, men jag och Caroline bara grät och grät.

Så nu sitter vi här, två tysta 20-åringar, torra i halsen och med intorkade tårar på kinderna. Tåget rullar vidare mot Melbourne och vi kan inte låta bli att fascineras över hur vackert det är med solnedgångar, åskmoln, regnbågar och böljande kullar.

Men oj vad jag kommer sakna Mooroopna.