julia.

.. för dålig uppdatering. Har inte tillgång till så bra internet och har inte så mycket att dela med mig av. Jag är kvar i Surfers. Vad jag har gjort har är att åka upp-och-ned i en bungyjumpliknande boll högre är uppskjutet på Liseberg (ja, jag dog nästan), lagat goda middagar, sett många bra filmer, badat och solat, fiskat, gått på promenader, varit ute och dansat, suttit på stranden och sett på stjärnorna, shoppat, ätit pizza (så klart) med mera. Vädret är fint men mornarna är kalla, fast jämfört med de 5 graderna jag hörde att ni hade häromdagen så är det väl som högsommar. Vattnet är varmt och jag har det bra. Fast snart ska jag åka härifrån, destination oklar.

 (har ni druckit japanskt bubbletea någon gång? sjukt skumt. pröva)

Idag såg jag månen gå upp för första gången.

Jag gick på en promenad längs strandkanten efter solnedgången. Det var så fint så jag önskar att ni hade varit där. Korten blev inte bra och jag bara önskar att jag kunde beskriva för er så att ni förstod. Att ni kunde höra  fraset av vågorna när de drar över havet och se hur det böljar i blått och turkos. Känna den ljumna luften mot huden och den mjuka, finkorniga sanden under fötterna. Se den långa stranden breda ut sig till höger och vänster om ett ändlöst hav. Njuta av den behagligt svala känslan av vattnet som slår upp över benen och stranden. Och sen se den stora orangea månen stiga över horistonten. (Smörigt frågetecken)

Jag är tillbaka i Surfers Paradise på obestämd tid.

Det var en gång en flicka i ett stort och okänt land

Hon gick alldeles ensam och allena på en strand.

Sen som av en blixt från en stjärnklar himmel blå

Så stötte hon ihop med två snälla flickor små

Av detta korta möte flickan nya vänner fann

Det visade sig att de tre var gjorda för varann

Så flyttade då dessa tre till samma lägenhet

Och vad de hittade på där, är det bara de som vet

Storstadslivet lockade med bus och lek var natt

Inte sällan var det som de vek sig utav skratt

Stränder och affärer hann de också med en del

För sol och bad och shopping kan väl aldrig sitta fel

Sen reste de på äventyr och tiden gick för fort

Men upptäckt Australien, det har de faktiskt gjort

Nu är det dags att skiljas, tursamt nog ej för gott

För livslång vänskap är det de tre vännerna har fått

Som avslutning på dikten vill jag härmed salutera

Två tjejer som gjort tiden här värt mycket mycket mera

Min resa i det här landet var nog aldrig så fin

Som när jag var tillsammans med Johanna och Caroline.

.. var jag på i förrgår! Jag dog av lycka för jag fick mata och klappa en massa djur. Ska lägga upp mer bilder snart. Nu är vi i Brisbane och bor på ett nice hostel, vi ska se film och imorgon åker vi vidare till Surfers Paradise. Jag hoppas på bra väder för jag har inte solat på över en månad. Ses!

Så kom den där dagen, den dagen vi skulle lämna vårt fruktpackeri och lantliv i Mooroopna. Den dagen vi skulle lämna vår lilla sjö och grillplatsen, bingokvällar och tanter och farbröder, filmkvällar, tidiga morgnar med minibuss, sena kvällar och solnedgångar, irländare och britter och asiater som vi kommit att tycka om mer än vi trodde var möjligt. Och det känns så vemodigt så ni anar inte. Jag kommer till och med att sakna skrikiga, gapiga, jobbiga Serena som visade sig ha ett hjärta till slut. Och vi packade våra grejer, vi köpte varsin sista bakelset på bageriet, vi köpte kort till de vi skulle lämna, vi köpte pommes frittes för sista gången på take awayshopen mittemot. Vi gick genom korridorerna en sista gång, vi sade farväl till tvrummet och våra vänner. Det var inte förrän taxin började rulla mot tågstationen som vi bröt ihop. Jag grät som ett barn och trodde att mitt hjärta skulle brista. De andra tjejerna såg på oss som att vi var dumma i huvudet, men jag och Caroline bara grät och grät.

Så nu sitter vi här, två tysta 20-åringar, torra i halsen och med intorkade tårar på kinderna. Tåget rullar vidare mot Melbourne och vi kan inte låta bli att fascineras över hur vackert det är med solnedgångar, åskmoln, regnbågar och böljande kullar.

Men oj vad jag kommer sakna Mooroopna.

Hallå eller! Hur har ni det i slaskiga Sverige? Mars är ju här nu. Sämsta månaden möjligt att vara i Sverige, om jag inte minns helt fel..? Själv är jag just nu i världens mysigaste lilla stad, som har svensk-sommarväder. Det ser till och med ut som svensk sommar. Jag tittar just nu ut genom fönstret på vandrarhemmet och ser solens gula ljus mot grönt gräs och lummiga träd, och hade jag inte vetat att jag var i Australien i mars hade jag kunnat svära på att jag var i Sverige i juli. Underbart.

Mooropnma heter alltså staden vi har kommit till, vilken metropol, ni anar inte. Googla vettja. De har i en större gata. En. Och en fin damm. Och en massa gräsmattor, grillplats, bageri med färska bakelser och bröd, små secondhandaffärer, hotellbarer, och en massa massa gamla tanter och farbröder. Jag och Carro älskar det. Luften är fylld av fågelkvitter och lukten av gräs och sommar. Luften är varm och behaglig och himlen är blå. Vi har spenderat vår lediga tid med att ligga under ett träd i värmen, gå runt i "stan", äta picknick, grilla, spela bingo, till och med varit i kyrkan en söndag. Och träffat så många trevliga gamlingar så ni anar inte. Det är världens sötaste lilla skitstad det här, och jag älskar det. Vandrarhemmet vi bor på är också mysigt, köket är väl lite ofräsch och grejen är att av de 60 personerna som bor här är ungefär 55 asiater. I princip allihopa alltså. Det gör inte mig något, förutom när man stöter på dem i köket och man står där med sina rostmackor utan smör med ägg och ser de stå och hacka lök och kål och fläsk och koka ris i alla olika färger, med sallader och såser och fan vet. De lagar så mycket god mat och jag förstår inte hur de kan vara så duktiga allihopa. Så fantasifulla och tålmodiga. En kille hade köpt två stycken blåa KRABBOR som han stor och lagar någon soppa på. Va? Vem gör något sånt när man bor på vandrarhem? Själv gör jag havregrynsgröt och pasta med krossade tomater. Och känner mig som ett fån.

Så nu bor vi alltsa här i Mooroopna, och jag trivs bra. Stället har sin charm men klart det finns minus här också. Serena som är manager på hostlet är ca 1,50 cm lång, med ett ansikte som fårats av för mycket sol och cigaretter, även rösten har blivit förstörd av dessa cancerpinnar MEN det hindrar henne inte från att skrika och gorma 24-7. Finns det någonting hon gillar mer än att skrika så är det att svära. Kombon är svårslagen. Det är också tråkigt att alla affärer stänger innan jag är hemma från jobbet och att det inte går några bussar till staden på söndagarna då jag är ledig, men det här är ingenting i jämförelse med mitt senast uppkomna problem. En av de två asiatiska grannarna vi har i vårat rum har nämligen ålagt sig med en av de mest ocharmiga åkommorna jag kan tänka mig. Hon snarkar. Ni som känner mig vet att det är ytterst få saker i världen jag avskyr högre än snarkningar. Krig. Cancer. Barnamördare. Listan är kort. Inte heller är det några gulliga grisaktiga små snarkningarn hon dras med, nej nej, tjejen lyfter timmerstockar med sitt oljud. Jag vill bara sätta min knytnäve rakt mellan hennes ögon där hon ligger och totalförstör min sömn. Har jag berättat att jag inte direkt är bortskämd med sömn heller? Klockan ringer 05.30 på mina jobbdagar, och när jag då vill lägga mig tidigt på lediga kvällar kan jag inte sova på grund av hennes fruktansvärda oljud. Vad ska jag göra? Byta rum? Stå ut och helt enkelt vänta med att lägga mig tills hon slutat snarka? Riskera fängelse när de hittar hennes kropp nergrävd på fältet bakom hostlet?

Råd mig. Snälla.

Anyways, Mooroopna är fint och vi trivs faktiskt helt okej. Stå ut därhemma. Vi kommer snart.

Har ni nagonsin undrat vem som valjer ut de fula applena fran de fina? Vem som lagger paron i pasar och kartonger innan de kommer till affaren?

Det ar jag.

Nu sitter jag här i lägenheten, sista natten. Klockan är kvart över fyra och jag är inte trött överhuvudtaget. Lägenheten är nästan klarstädad och det känns märkligt att vi ska åka härifrån. Vår lilla lägenhet har varit vårt hem i tre månader och nu plötsligt ska vi åka härifrån. Någon annan ska flytta in i vårt hem. Och plötsligt inser jag hur mycket jag kommer sakna lilla 117 på 18-32 Oxford Street. Nu blir det inga fler mornar då man vaknar tidigt för att solen lyser in, inga mer kvällar på balkongen med vin och chips och vänner, inga fler middagar framför dåliga tvprogram, inga fler sena nätter. Nu är det slut på att vänta i evigheter på hissen, att ringa på dörrklockan när man är utan nyckel, kolla postfacket, gå till Coles och köpa mat, springa över gatan och köpa glass, laga mat i vårt lilla kök. Vi kommer inte ta fler dopp i poolen, duscha i vår knasiga dusch, dammsuga med den sämsta dammsugaren i världen, se fladdermössen flyga förbi utanför, lyssna på för hög musik, spegla oss i vår alltför stora spegel eller dansa på baren. Aldrig mer kommer jag dra ut bäddsoffan, se solnedgångar och soluppgångar från vår fina balkong, sätta på ACn, banna kylskåpet för att det brummar så högt, ligga i vår säng och prata strunt eller skratta så det hörs ut i korridoren med fina Johanna och Caroline.

Jag har haft det underbart i vår lägenhet och jag kommer sakna den.

Farväl lilla 117.

Hej fina svenskar!

VI har varit på äventyr på sistone! "Campat". Vi var på utflykt i veckan, tog tåget i nästan två timmar norrut, mot Newcastle till, där vi skulle hälsa på vår kompis Bex morföräldrar. Tågresan var jättefin och gick över höga berg och dalar och förbi hav och sjöar, vi lekte lekar och åt vindruvor och kakor och sov när det blev långtråkigt. Wyee hette tågstationen där vi hoppade av, och den lilla staden vi sedan bodde i heter The Entrance. Där hade vår fina Bex bokat en liten stuga som låg två meter från vattnet i en liten campingby. Jättegulligt ställe. När vi hade lämnat av våra saker åkte vi hem till Nan and Pop, eller Anne och Pete som de heter, där vi gick en promenad och hade en jättegod barbeque. Bex bror och hans flickvän var också med. Vi såg papegojor och kookaburror, gungade och sen åkte vi hem och drack öl i stugan och såg månen speglas i vattnet innan vi gick och lade oss.

Morgonen efter vaknade vi och tog ett dopp i poolen innan frukosten som var awesome, rostat bröd med grillade tomater och champinjoner. Efter det åkte vi ut på en fisketur. Jag satt bredvid och lät de andra sköta jobbet, de fick faktiskt ett par stycken, men bara en som var tillräckligt stor för att vi skulle få behålla den. Efter fisketuren åkte vi tillbaka till stugan och tog en powernap innan vi grillade för tredje gången! De andra smakade på fisken men jag höll mig till halloumi, tomat, aubergine och svampar. MUMS. Dagen efter åt vi frukost på ett mysigt ställe med utsikt över havet och sedan var det tågresa hem igen, med mer kakor. Kakor och morötter.

Världens mysigaste utflykt.



10 poäng om man träffar gapet! Score